Presentation examination LGBD5A

I detta examensarbete har syftet varit att få en förståelse för hur olika bilduppgifter och bilddidaktiska metoder kan möjliggöra lust att skapa hos gymnasieelever, och hur dessa kan användas i bildundervisning. Genom det konstnärliga undersökandet testade jag på många olika tekniker och metoder för att närma mig lusten att skapa - det som jag själv upplevde engagerade, motiverade och inspirerade mig att skapa, i relation till sådant som jag använt mig av/observerat under VFU, som jag sedan prövade under min workshop med fyra personer. Det har som sagt varit en lång konstnärlig process, men den har lett mig fram till de tre uppgifterna - zine, färgtryck och seriestafett. Tanken är att de ska vara en ingång till lusten att skapa, ett tankesätt runt den, inte som ”det ultimata svaret” på hur man gör för att möjliggöra skaparlust. Därför kan man som bildlärare ta del av dessa uppgifter och kanske hitta egna sätt att utveckla dem på, som passar just den undervisning en har, med de elever en har. 

Som presentation av mitt konstnärliga undersökande, gestaltningen, har jag valt att göra ett zine med de tre uppgifterna, som går att skriva ut på A3-papper och vikas ihop enligt manualen som jag även utformat (utifrån olika manualer jag hittat på nätet). Jag är en förespråkare av att dela med sig, och finns det inte något visst över konstverk som man får ta del av? Att få känna sig delaktig i ett sammanhang, eller uppleva det på fler sätt än att iaktta; att faktiskt få skriva ut det och vika ihop det själv, och spara det. Något som faktiskt fysiskt följer med en, som kanske även kan poppa upp ur någon bortglömd låda eller mapp långt efter, och påminna en om dess existens.

Zine:ts utformning är influerad av Lynda Barrys ”Syllabus” och fanzine-kultur, vilket jag lyfter i inlägget ”Konstnärliga referenser i arbetet” här under.

Denna bild visar hur zinet kan se ut utskrivet och ihopvikt. Jag använde det bruna pappret för att ge en känsla av böcker eller tidningar som packas upp efter att ha anlänt från tryckeriet, men också för att jag inte ville ha en ”tillrättalagd” eller kliniskt vit bakgrund till något som känns ”diy”.

Jag valde att använda en brun-beige färg på manualen som ska ge känslan av ett välanvänt lite skrynkligt papper likt det i bakgrunden på den övre bilden. En estetik som jag anser passar till en ”do it yourself”-kultur.

Skriv ut mig i A3-format och vik ihop mig med hjälp av zine-mallen!!

Utformningen av zine:t är som sagt influerat av Lynda Barry och fanzine-kultur. Jag valde att använda de målningar som jag och min sambo gjorde tillsammans i början av den konstnärliga processen, eftersom jag tycker att den ringar in arbetet på ett bra sätt. Det hela började i ett samarbete som bestod av att bygga på det den andre skapat, likt seriestafetten. Men även i hur de andra uppgifterna bygger på det en själv skapar (med eller utan hjälp från andra). Något som växer fram under processen och ständigt omvandlas.

Konstnärliga referenser i arbetet, LGBD5A

Utöver de konstnärliga referenserna jag nämnde i inlägget ”Loggbok 1”, finns det ytterligare referenser att nämna som påverkat processen av examensarbetet. Ibland kan det vara svårt att säga exakt hur något har påverkat och vad det kommer ifrån, vissa influenser kanske finns där sen långt tillbaka och det är svårt att reflektera över; man tar dem för givet, på ett sätt. Jag har försökt att reflektera över detta för att reda ut olika delar som jag på olika sätt har influerats av under arbetets gång.


Lynda Barry

Lynda Barry har jag tidigare nämnt under processens gång, och har varit närvarande i hur jag börjat tänka kring tecknande och skapande sen jag upptäckte hennes ”Syllabus” förra året.
Hennes tillvägagångssätt och syn på tecknande är intressant och givande för situationer av ”jag kan inte rita”, eftersom hon ger konkreta tips i att tackla detta. ”Syllabus” är även intressant i sitt format; boken är utformad som en typisk linjerad anteckningsbok som ofta används i skolmiljöer, och som hon använder i sin undervisning på universitetet hon arbetat på genom att låta studenterna fylla sin egen anteckningsbok under kursens gång. Detta kan vara ett väldigt effektivt sätt att få studenter/elever att ”glömma bort” sin prestationsångest i tecknandet, eftersom de flesta förmodligen känner mindre krav på sig själva att teckna och skriva i en linjerad anteckningsbok än om det är fancy, dyr skissbok med vita fina blad. Detta är något jag själv observerat på min VFU, där en elev berättade hur hen ”inte kunde låta bli” att hela tiden använda upp sin linjerade anteckningsbok med teckningar istället för skolanteckningar.

Lynda Barry, ”Syllabus”, 2014

Jan Stenmark

”Jan Stenmark, född 1949, är en svensk bildkonstnär som arbetar med kollage. Många av hans bilder består av tidningsurklipp där texten under rutan ger bilden en helt ny och ofta absurd innebörd.” - seriersant.se

Likt Jan Stenmark har jag i utformandet av min zine-uppgift använt mig av gamla 50-talstidningar som kollagematerial, och använt dessa i kombination med teckningar för att ge dem en ny innebörd (och en intressant estetik) som säger något om vardagen just nu. Något förgånget som lyfts ur sitt sammanhang och ger en ny mening om en bisarr och svårhanterlig situation. 

Jan Stenmark. Från boken ”Storpack” 2007

Mapping the wander lines - Leon Hilton om Fernand Deligny

”Kartan” jag gjorde påminner till viss del om Fernand Delignys ”wander lines”, även om mitt syfte förstås inte var att studera barns rörelsemönster med hjälp av linjer. Det är ett intressant sätt att arbeta på som kan synliggöra hur en person har rört sig i rummet och mötet mellan ting och andra personer.

Wander lines: ”Archives Jacques Allaire and Marie-Dominique Guibal

Reproduction: Anaïs Masson

Republished courtesy of Univocal Publishing” (från länken ovan)

Abstrakt expressionism

Kandinskys ”Color Study - Squares with Concentric Circles” (färgtryck-uppgiften), som egentligen är just vad det står, en färgstudie av olika färgkombinationer som en del av processen i det konstnärliga arbetet. Det är intressant att något som från början ”bara” var en färgstudie blir något mer när det inspirerar andra att utforska färger och former i kombination.

Kandinsky. (Från länken ovan)

Surrealism/Exquisite corpse

Det konstnärliga undersökandet som går ut på ett samarbete av att bygga på det den andre skapar är influerat av surrealismens ”exquisite corpse” - som den klassiska vikgubben, en person tecknar något,  nästa person fortsätter utan att veta vad den andre har gjort eller helt enkelt skapar utifrån de associationer som uppkommer efter det den föregående personen skapade. Detta har jag undersökt under flera tillfällen i processen, men är närvarande i resultatet i form av seriestafetten, där man bygger på varandras berättande.

Exquisite corpse av Jake Chapman, Dinos Chapman. från Tates hemsida

Fanzines

Ett fanzine kan vara en egenproducerad tidning som ges ut av fans till andra fans inom någon populärkultur; musik, tv/film, tecknade serier osv, men även som ett format för att lyfta en politisk rörelse. Det började med en tidskrift för fans av science fiction redan på 1930-40-talet och har sedan dess plockats upp av fans inom alla möjliga genres och teman, som sagt. Fanzines har ofta en estetik av kollage, ”klipp-och-klistra”, det handskrivna, något hemmagjort; eftersom det oftast är just det.

Tidiga fanzines. Bild härifrån.

Rorschach & grattage

”Färgtrycket” kan också ses som influerat av rorschachtestet, det psykologiska testet där en person får titta på symmetriska bläckplumpar och berätta vad de ser.
Även färgtryck-uppgiftens utformning drar paralleller till Max Ernst och Joan Mirós grattage i hur man utgår ifrån det som skapats genom tryck (dock inte med hjälp av material på samma sätt) och förtydligar och förstärker detaljer.

Max Ernst ”Forest and dove” 1927, från Tate

”Den kreativa miljön”

Jag tänker även att jag influerats av bilder på olika ateljéer jag sett på pinterest (se Loggbok 1) och nån föreställning jag har om vad som är en kreativ miljö baserat på upplevelser, erfarenheter och bilder jag sett genom åren; ”det kreativa kaoset”, egentligen det ordnade kaoset, och ateljén där man får ta plats och smutsa ner, skvätta färg osv.

Tove Janssons ateljé, från tovejansson.com

Loggbok 7, LGBD5A

Efter workshopen, inför min analys av mitt material, gjorde jag en karta eller överblick efter min minnesbild av hur vi i rummet integrerade med varandra och med materialbordet. Detta gjorde jag för att kunna se våra rörelsemönster och för att bättre kunna sortera mina tankar kring vilka som samarbetade, hur vi satt, vilka som tog del av materialet. Bordet är rektangeln, vi är prickarna som visar hur vi satt i rummet. Jag är den gröna. Jag valde att ge alla färger som jag associerar med personerna för att lättare minnas vem som är vem, även om jag minns hur vi satt och förstås även har foton från workshopen. Mina streck visar hur jag gick mellan personerna för att hjälpa eller se vad de gjorde. När två prickar har streck mellan sig från båda betyder det att ett samarbete med en uppgift skedde.

”Kartan” fick mig att inse hur centralt jag hade placerat mig i rummet, vilket jag inte reflekterat över innan. Det gjorde att jag hade en väldigt bra överblick över alla samtidigt som jag kunde genomföra seriestafetten med Gunilla (rosa). Jag tänkte även på hur Kristoffer (röd) förmodligen till slut kände att han ville skapa något när han fick sitta i sitt hörn, men samtidigt hade en väldigt bra överblick av materialbordet eftersom han satt precis vid det, och därför i lugn och ro fick ta in det som fanns där.

Loggbok 6, LGBD5A

Workshop - uppgifter och skapande i en ”kreativ miljö”

Vad är en kreativ miljö egentligen? Är det materialet och rummet, är det människorna som är där?
Hur utvecklar man uppgifter som möjliggör skaparlust, och hänger innehållet ihop med miljön, med människorna?

Jag bad fyra personer: Gunilla, Nils, My och Kristoffer delta i en workshop där de fick testa att genomföra tre uppgifter men också skapa fritt utifrån det material som fanns tillgängligt i rummet.
Uppgifterna med en del av materialet fanns i ”stationer” på golvet, och det fanns även en station som bestod av en mängd olika material och verktyg på ett bord, och även diverse skräp och olika sorters papper på golvet nedanför. I två uppgiftsstationerna (färgtrycket och zine) fanns exempel på vad de kunde skapa för att tydliggöra uppgiften.
Jag förklarade även för deltagarna att uppgifterna var menade att vara lekfulla och experimentella, att det inte var tvunget att bli en slutprodukt eller åtminstone inte något som behövdes planeras från början. Att de skulle låta det växa fram. Jag berättade även att jag ville undersöka ramar/begränsningar i uppgifter vs lite mer friare uppgifter.
Uppgifterna var: färgtryck, zine och seriestafett. Gunilla, Nils och My gjorde varsin av dessa uppgifter och Kristoffer skapade fritt. Jag hade från början tänkt att bara observera och hjälpa till, men eftersom Gunilla behövde någon att göra seriestafett med så blev det att jag hoppade in där.
Alla uppgifter hade nedskrivna instruktioner, men det var de muntliga instruktionerna som var det primära då jag även kunde visa med rörelser och förtydliga olika saker i uppgifterna.
Dagen efter skickade jag ut frågor kring workshopen som de fick svara på, individuellt.


My: Färgtryck
Denna uppgift är en kombination av den här uppgiften som jag hittade via pinterest, och ”blobbarna” där man får teckna varelser utifrån vad man tolkar det som.
Jag valde att låta My teckna på fotona av bilderna på mobilen, eftersom vi inte skulle hinna låta dem torka tillräckligt för att kunna teckna/måla direkt på dem. Men jag tänker att det kanske ändå blir spännande att kombinera det analoga med det digitala och det går ju utveckla uppgiften på många sätt och svårighetsgrader.

Material:
Aluminiumfolie
Akrylfärg
Slickepott
Färgade papper i storlek A5
Mobiltelefon/surfplatta

Lägg ut en bit aluminiumfolie, tillräckligt stor för att passa pappret du ska trycka på.
Klicka ut lite färg på foliet (inte för mycket, men du kan alltid ta bort lite) som du sedan breder ut i en cirkel med hjälp av slickepotten. Välj sedan några färger till, två kan vara lagom men du kan experimentera med fler, som du antingen breder ut med slickepotten eller trycker ut längs med cirkeln (tänk tunna strimmor). Lägg på pappret och pressa handen i cirkulära rörelser. Lyft försiktigt! Nu kan du trycka en till, kanske ett annat färgat papper, av den färg som finns kvar på aluminiumfoliet för att se skillnaden i tryck beroende på mängden färg och kontrasten av olikfärgade papper.
När du känner dig nöjd med trycken: ta bilder på dem och fundera över om du ser några former, figurer, saker, varelser. Förstärk dessa genom att teckna på bilden i mobilen.

Hur kändes det att arbeta på detta sättet? Om du tycker exempelvis “roligt” eller “svårt” - varför?
- Det kändes som ett kul och spännande sätt att arbeta på. Det kändes lustfyllt och jag var nyfiken på hur färgen skulle bli på pappret. Jag tyckte också att de olika momenten var roliga, att det efter "färdigt tryck" inte var färdigt utan att uppgiften fortsatte med att se och måla fram saker i bilderna.

Hur upplevde du tillgången till materialet; mängden och hur det var placerat i rummet?
Exempelvis: För mycket/för lite, överväldigande, inspirerande, förvirrande, begränsande, tillåtande… Utveckla gärna varför du tycker det!
- Jag blev väldigt inspirerad och upplevde att det trots mycket valmöjligheter fanns uppdelat på ett sätt som, för mig, gjorde att det inte kändes rörigt.

Vad tänker du att instruktionerna och ramarna för uppgifterna har för betydelse för hur utförandet gick? Exempelvis om det var svårt att hålla sig innanför ramarna eller om det blev lättare att ha något att förhålla sig till. 
- Jag tyckte att ramarna gjorde uppgiften lättare, instruktionerna var lätta att följa och förstå. Trots ramarna så visste jag inte vad resultatet skulle bli vilket gjorde att det kändes spännande trots ganska klara ramar. Ramarna gjorde också det lättare att sätta igång och testa, jag behövde ingen färdig idé utan kunde sätta igång direkt och fångades snabbt.

Tror du att de andra som var närvarande i rummet hade någon betydelse för hur du upplevde workshopen, och i så fall hur?
- ja, vi interagerade med varandra under workshopens gång, visade vad vi hade gjort eller agerade modell i någon annans aktivitet. Jag tyckte att människorna blev en del av den kreativa miljön som byggts upp och att människorna tillförde något positivt.

 Mys varelser. Klicka för att se större.

Gunilla: Seriestafett och fritt skapande
Den här uppgiften försökte jag kombinera den seriestafettuppgift som jag haft med elever, med metoder jag läst i Syllabus av Lynda Barry.
Gunilla gjorde seriestafett med mig, och hon fick välja om hon ville använda en mall utan förbestämd titel, eller en med. Hon valde en med titeln ”Just nu i ett annat universum”. Hon ville även ta det lite lugnare, så därför gjorde vi bara en gemensam serie istället för två (som instruktionerna nedan förklarar)
Hon skapade också en teckning/kollage med material från bordet.

Material:
A4-papper (med färdig mall av 6 serierutor)
Valfri penna
Timer (mobil)

2-5 personer i en grupp vid ett bord/på golvet
Ta varsitt papper med rutor: antingen ett med en färdig titel att utgå ifrån, eller kom på något själv!
Var redo med timern, ställ in den på 1 min och 30 sek (brukar vara lagom). Låt någon annan ta tiden så att ni inte behöver tänka på det. Starta timern, alla börjar teckna i första rutan! När tiden gått ut skickas papperna vidare och så får nästa person, exempelvis den som sitter till vänster, studera rutan en stund. Sedan sätts timern igång igen och personen fortsätter teckna för att föra berättelsen vidare. Sedan upprepas detta med nästa person, och nästa, tills alla rutorna är fyllda och alla serier är klara! Om man exempelvis vill vara den som påbörjar och får avsluta ”sitt” papper så får man vara 5 personer.

I denna uppgift kan man lägga det på lite olika nivåer: det går att ha genomgång där man pratar om utsnitt och avstånd, perspektiv osv och ta upp det i relation till att teckna något snabbt med enkla medel. Här tänker jag även att det går att prata om och visa det som Lynda Barry tar upp i Syllabus om att låta elever testa på att teckna upp figurer med hjälp av enkla former, istället för den typiska streckgubben som många gör när de säger att de inte kan teckna, eller vill teckna väldigt snabbt.
Jag visade en skiss för Gunilla som jag hade gjort med en karaktär av just sådana enkla former, där jag även delat upp formerna för att förtydliga hur karaktären var uppbyggd. Detta var kanske överflödigt vid just detta tillfälle, då Gunilla är väldigt bekant med serieteckning och att teckna figurer som är allt annat än streckgubbar, men jag tror att det kan fungera väl med elever och de som inte är lika bekanta med serieteckning.

Hur kändes det att arbeta på detta sättet? Om du tycker exempelvis “roligt” eller “svårt” - varför?
Roligt - för att man inte vet exakt hur det ska bli! Helst hade man ju viljat pröva alla egentligen men tror det på nått sätt ändå kändes lite tryggt att jag fick den, för jag har ju gjort det förut.

Hur upplevde du tillgången till materialet; mängden och hur det var placerat i rummet?
Exempelvis: För mycket/för lite, överväldigande, inspirerande, förvirrande, begränsande, tillåtande… Utveckla gärna varför du tycker det!
Det var inspirerande med många olika sorters material. Satte igång tankarna kring vad man kunde skapa snabbare än att titta på en penna o papper exempelvis!

Vad tänker du att instruktionerna och ramarna för uppgifterna har för betydelse för hur utförandet gick? Exempelvis om det var svårt att hålla sig innanför ramarna eller om det blev lättare att ha något att förhålla sig till. 
Bra med lite ramar! Ex Seriestafetten blir lättare när man har titeln att förhålla sig till samt den andra personen som hjälper till att föra vidare storyn! 

Tror du att de andra som var närvarande i rummet hade någon betydelse för hur du upplevde workshopen, och i så fall hur?
Tror det påverkade mig positivt att ha andra närvarande då alla skapade på något sätt och under typ samma förutsättningar även om vi kanske inte gjorde samma saker. Ingen av oss visste exakt hur det vi gjorde skulle bli i slutändan. Det är något rofyllt med att skapa tillsammans även om man inte gör samma sak.

Gunillas och min serie.

Jag: Seriestafett och fritt skapande
Jag hoppade in och gjorde seriestafett med Gunilla, eftersom de andra ville fokusera på sitt eller inte ville göra just det av olika anledningar. Jag gjorde även en bild av färgtryck som jag hade klippt i, med lite av materialet på bordet.

Några tankar som jag hade om detta:

Jag tyckte att det var skönt att jag inte behövde börja med serien, utan fortsätta på det som Gunilla tecknade i första rutan, det gav mig mindre beslutsångest över vad jag skulle teckna (trots att det ändå hjälpte en del att ha en färdig titel: som för övrigt är en titel jag använt mig av under en lektion med seriestafett på min VFU). När vi väl börjat kände jag mig inspirerad och jag hade väldigt roligt. Jag var avslappnad och bekväm med situationen, vilket jag tror delvis har att göra med att jag har en så nära och trygg relation med Gunilla, att jag inte känner att jag måste prestera och göra något fantastiskt. Jag är inte rädd för att göra henne besviken, när jag annars ofta kan känna förväntningar av att vara kreativ och påhittig. Jag blev även mer nöjd med serien än med mitt kollage eller vad jag ska kalla det, kanske för att kollaget var något som jag tänkte att jag ”borde” utforska men som jag inte kände så mycket för? Eftersom jag ville undersöka fler sätt att använda färgtrycket.

Jag har funderat på om det här med uppgifter som är mer lekfulla, och man skapar tillsammans: de känns kanske inte lika “seriösa” för eleverna och därför känns de kanske inte heller så betygsgrundande. Därav mindre press. Mindre förväntningar och mål att leva upp till? 

Samtidigt är det förstås viktigt att tydliggöra varför man gör sådana uppgifter, och vad det är man övar på/undersöker.

Gunillas verk (fritt skapande) till vänster, mitt till höger.


Kristoffer: Fritt skapande
Kristoffer använde sig av materialet på bordet för att skapa sitt verk, och valde att utgå från några bokmärken av katter och hundar.

Hur kändes det att arbeta på detta sättet? Om du tycker exempelvis “roligt” eller “svårt” - varför?
Jag tycker det var skönt med olika stationer, det gav frihet att upptäcka vad jag själv ville göra. Eftersom jag själv var väldigt motståndstagande att delta var det behövligt att de fanns olika stationer. Jag tänkte först inte vara med men till slut hittade jag något som gjorde att jag fick en idé och faktiskt skapade något till slut.

Hur upplevde du tillgången till materialet; mängden och hur det var placerat i rummet?
Exempelvis: För mycket/för lite, överväldigande, inspirerande, förvirrande, begränsande, tillåtande… Utveckla gärna varför du tycker det!
Jag tycker materialet och stationerna var väl placerade i rummet. Det gav en känsla att man skapade tillsammans men ändå att man kunde jobba ostört. Till en början kändes det överväldigande med allt material men det var ändå tur att det fanns så många olika material att tillgå, hade det varit mindre material hade jag haft svårare att ändra mig från att inte vilja vara med till att känna mig kreativ och vilja skapa något.

Vad tänker du att instruktionerna och ramarna för uppgifterna har för betydelse för hur utförandet gick? Exempelvis om det var svårt att hålla sig innanför ramarna eller om det blev lättare att ha något att förhålla sig till. 
Eftersom jag skapade utifrån den ”fria stationen” (materialbordet) så kände jag inte direkt av begränsningarna. Kanske gjorde bristen på begränsningar att det tog längre tid för mig att till slut vilja skapa något samtidigt som jag känner att det var till viss del pga bristen på begränsningar som gjorde att jag till slut ville skapa något. Tycker även att det är intressant med de olika typerna av begränsningar som fanns i övningen och jag känner att jag reagerat olika på dem. Hade det bara varit folie-färg-stationen (färgtrycket), där man i stort sett bara kan göra på ett sätt och sen tolka utefter det hade jag haft lättare att delta direkt. Fanzine-stationen och seriestafett-stationen kändes mer ångestframkallande då jag hade behövt skapa fritt eller utefter en annan persons teckningar. De två stationerna fick mig att inte vilja vara med överhuvudtaget, mest för att jag kände att det var jobbigt att skapa med andra i rummet.

Tror du att de andra som var närvarande i rummet hade någon betydelse för hur du upplevde workshopen, och i så fall hur?
Som jag skrev precis så kändes det i början jobbigt att skapa med andra närvarande, framförallt med personer som jag själv uppfattar som mer konstnärligt kreativ än jag själv. Min tanke var initialt att jag kunde undvika att medverka när de andra var där och istället kanske göra något dagen efter när jag var ensam. Som tur var stationerna placerade på ett sådant sätt att jag kunde sitta i mitt hörn och till slut komma på en idé och ostört skapa någonting som jag sedan var nöjd nog med att visa de andra. Oftast är resultatet något jag inte brukar tycka är jobbigt att visa utan snarare själva skapandeprocessen som känns läskig och blottande och något jag helst håller för mig själv.

Kristoffers verk (fritt skapande).

Nils: Zine
Detta är en uppgift där jag kombinerat min zine/fanzine-uppgift som jag hade under min VFU, med den klassiska ”teckna porträtt utan att titta på pappret/med fel hand”-uppgiften.

Material:
A3-papper
50-talstidningar
Sax
Lim
Kolkritor (och valfria pennor från bordet)
Valfritt övrigt material från bordet

Nils fick till att börja med titta på denna instruktion om hur man viker ett minizine. I min grunduppgift var det en möjlighet att vika sitt zine på detta vis, men man fick även komma på andra sätt att sätta ihop sin tidning. I den här workshop bestämde jag dock att man skulle vika just ett sådant minizine som instruktionen visar i länken.

Följ instruktionerna för hur du viker ett zine, så att du har en tidning att utgå ifrån! Du kan välja hur många sidor du vill fylla, men tänk att du kan använda dig av alla sidor inklusive fram- och baksida.
Gör porträtt av dig själv med hjälp av spegel eller paddan, eller teckna av andra i rummet genom att inte titta pappret, teckna med fel hand eller en kombination av båda! Dessa teckningar ska du sen utgå ifrån i ditt zine; vad får de här porträtten dig att tänka på? Försök matcha ihop teckningarna med urklipp från de gamla 50-talstidningar som finns att använda, och använd dig även av övrigt material i rummet om du vill, som du klistrar in på sidorna. Det kan vara någon slags berättelse, men det kan även vara fristående sidor som berättar något enskilt eller bara nonsens (nonsens kan självklart även vara narrativt).


Hur kändes det att arbeta på detta sättet? Om du tycker exempelvis “roligt” eller “svårt” - varför?
Jag tyckte det var lätt att komma igång när man väl valt en uppgift och det var tydligt vad en skulle göra i de olika stationerna. Det var först lite överväldigande och jag kände att jag ville göra allt. Jag valde den uppgift som hade inslag av saker jag saknade erfarenhet av sedan innan, för att passa på att få testa på något nytt, men jag uppskattade ändå valmöjligheten och det var väldigt olika typer av uppgifter. Jag gillar vanligen att inte ha så mycket val men tre med väldigt skiftande natur kändes ändå okej. Det blev det en del av den valda uppgiften att förstå själva hantverket men när det blev tydligt och jag kom igång var det lite klurigt till en början men jätteskoj.

Hur upplevde du tillgången till materialet; mängden och hur det var placerat i rummet?
Exempelvis: För mycket/för lite, överväldigande, inspirerande, förvirrande, begränsande, tillåtande… Utveckla gärna varför du tycker det!
Det kändes inspirerande att klippa in saker från en svunnen tid och försöka alstra något av det! Det kändes lite som att man våldförde sig på materialet lite och att man förvanskade det (det kändes så gammalt och fint). Jag satt mest på golvet och jobbade vilket gjorde att mitt ben somnade, men det var lätt att få en överblick över de olika tidningarna när jag kunde bre ut mig på en större yta på det sättet. Det var lite svårt att teckna av sig själv med hjälp av paddan, kanske kunde den varit på något typ av stöd eller om jag haft en helkroppsspegel. Kunde urklippsmaterialet kategoriserats lite innan för lättare åtkomst?

Vad tänker du att instruktionerna och ramarna för uppgifterna har för betydelse för hur utförandet gick? Exempelvis om det var svårt att hålla sig innanför ramarna eller om det blev lättare att ha något att förhålla sig till. 
Det kändes produktivt att ha en ram (i min station med magasinet rent fysisk!), som uppmanade till nyfikenhet och fick en att komma igång helt enkelt. Om jag inte haft en ram skulle jag antagligen inte utmanat mig själv på samma sätt och bara gjort något jag känt mig mer bekväm med. Det var ändå en väldigt mångsidig uppgift med mycket konstnärlig frihet, jag valde att göra något mer av ett narrativ, men det kunde också vara helt fri poesi eller använt de blindtecknade porträtten på helt andra sätt. Det viktiga på något sätt för mig var att med ramens begränsningar av sidor kändes det som att det var tydligt när det blev klart, vilket jag känner stor tillfredställelse i gällande skapande.

Tror du att de andra som var närvarande i rummet hade någon betydelse för hur du upplevde workshopen, och i så fall hur?
Det var en del uppgifter som man var tvungen att vara flera på och eftersom vi inte var så många kändes det som att inte alla skulle välja samma sak. Annars jobbade jag ju väldigt självständigt så märkte inte av så mycket utanför min kreativa sfär.

Nils zine. Klicka för att se större!

Loggbok 5, LGBD5A

Mer loggbok och tankar!

Jag tänker återigen på “uppstart/mellanuppgifterna”. De är ju viktiga i sig, så som de är, men det jag tycker är intressant är hur man skulle kunna utveckla dem vidare, bygga på dem. Till exempel att ta något surrealistiskt eller skevt, eller ett papper med bara färg man kladdat, och bygga vidare på det. Vad ser jag när jag tittar på den här färgblobben? Kanske ser jag bara en blobb. Ibland är blobben “bara” en blobb. Men kanske ser jag också ett monster med stora tänder! Eller kontinentaldriften. Eller en portal till en annan värld.

Eller så ser jag allt detta men också en bläckfisk som läser en bok. 

Jag tänker mig den här uppgiften som en fortsättning på den med akvarell, där jag bad mina vänner teckna vad de såg i formerna. 

Jag funderade även på hur jag kunde kombinera en zine-uppgift (fanzine, tidning), som jag tycker är en väldigt tacksam uppgift där man kan få med mycket, med “mindre krävande” element. Tidigare under dagen hade jag gjort en större teckning där jag försökte kombinera olika tekniker där fokus inte ligger på att det ska bli snyggt. Jag fastnade för en del av experimentet, där jag tecknade av mig själv och min partner utan att titta på pappret, med fel hand osv. Den klassiska uppstartsuppgiften. Det jag fastnade för var en liten teckning av min partner, som jag inte tyckte var speciellt lik honom men som verkligen såg ut som en karaktär! Någon jag ville ta vara på, arbeta vidare med.

Jag fortsatte att teckna på detta sätt (med fel hand/utan att titta på pappret) resten av dagen, både små teckningar av honom och av mig själv med hjälp av spegel. När jag tecknat några stycken började se hur de i kombination av varandra berättade något om vardagen, om hur dagarna oftast ser ut nu när man helst ska stanna hemma. Jag tänkte då på hur man skulle kunna berätta något om detta i ett tidningsformat, eftersom den tidigare nämnda zine-uppgiften är något jag verkligen tycker om att arbeta med, både själv och med elever.

Att använda sig av kollage, något redan befintligt i exempelvis en tidning, och sätta det i ett nytt sammanhang, har jag märkt är ett tacksamt sätt att arbeta på (både själv och när jag haft bildlektioner). Man behöver inte komma på någon idé helt på egen hand (hur mycket det nu någonsin är helt på egen hand) det finns något att utgå ifrån. Att sedan kombinera detta med att annat sätt att arbeta på som inte är så kontrollerat, ett sätt där alla skapar lika “fult”; att teckna med fel hand eller utan att titta på pappret (eller i kombination). 

Jag testade därför att göra en liten tidning med teckningarna, som jag kombinerade med sådant som jag klippte ur 50-talstidningar. Jag tycker att det blev en rolig och spännande kontrast att försöka matcha innehållet och försöka se något som passar in i samtiden från dessa gamla tidningar. Något gammalt i nya sammanhang.

Jag har helt klart även haft Lynda Barrys arbetssätt i åtanke de senaste dagarna, eftersom jag varit väldigt inspirerad av hennes Syllabus sen jag upptäckte den i höstas. Jag tycker att hon har väldigt intressant tankar kring kreativitet och skapande, och också väldigt bra tips på att komma runt ”I can’t draw”. Som att hon i uppslaget nedan tipsar om att teckna i ”Ivan Brunetti style”, att sätta ihop väldigt enkla former som blir betydligt mer uttrycksfullt än en streckgubbe. Detta fick mig att tänka på att det är något som jag skulle kunna föra in i seriestafett-uppgiften.

• 
  
• Barry, L. (2014). Syllabus. (First paperback edition.) Montréal, Québec: Drawn & Quarterly.

Något som jag dock har insett de senaste dagarna när jag tecknat en massa utan att titta på pappret, är att jag inte alltid blir så nöjd! Det är ironiskt på något sätt, men kanske ändå inte så konstigt, att jag blir missnöjd med något som redan ska vara “fult”. Ibland blir det inte “fult” på rätt sätt! Kanske är det det fulsnygga jag egentligen är ute efter. Men vad är då fulsnyggt egentligen?

Till vänster: ”fult på rätt sätt”, till höger: ”fult på fel sätt” - får därav agera palett. 

Det är intressant vad det är som jag gillar och inte gillar med dessa. När jag försöker tänka på det känns det först som att det kanske handlar om (i dessa bilder) att det ändå ska finnas nån slags balans eller symmetri för att jag ska bli nöjd, men när jag sen tänker på andra teckningar jag gjort de senaste dagarna så stämmer inte det riktigt ändå (jag gillar särskilt bilden i mitt zine där det står ”vad är det ens för dag?”).

Jag har även börjat fundera på det här med att upptäcka och ta vara på sådant som annars kan ses som skräp. Jag tänker bland annat på ett tillfälle under min VFU där jag och en annan bildlärare försökte förklara för en elev varför hen inte skulle slänga sitt första försök till en tidning.  Främst för att vi skulle kunna se processen - vad hen gjort för val och vad denne sedan gick vidare att göra för att bli mer nöjd, vad för annat sätt eleven kom på att den skulle göra. Men också för att den faktiskt gick att använda till något annat! Det var en tidning med tomma sidor, men den hade kunnat bli lite vad som helst, eftersom eleven tyckte att den var för dålig så hade den säkert inte haft problem med att använda den som “kluddmaterial”. Det är här jag tänker att en del spännande saker kan hända, när eleverna bara testar, utan några krav på sig själva. Bara gör. 
En annan elev visade stolt upp sin skissbok och berättade hur hen alltid började med en linjerad anteckningsbok till skolan, men kunde inte hålla sig ifrån att teckna i den, så det blev alltid mer skissbok än anteckningsbok av det och hen fick ständigt köpa nya anteckningsböcker! Jag minns att jag tyckte att det var formulerat på ett så intressant sätt. Liksom att inte kunna låta bli att förvandla en linjerad skolanteckningsbok till något fyllt med skisser och teckningar och inspirationsmaterial. 
Det är något jag funderat på mycket i efterhand, i relation till tidigare nämnda Lynda Barry och de arbetsböcker som hon ber sina studenter använda sig av, som även de är billiga, typiska linjerade anteckningsböcker. Som för att sänka prestationsångesten - kontrasten till att försöka fylla något med vita, fina blad. Det kan jag själv ibland känna ångest kring. Att det som jag gör i mina finare skissböcker (t.ex moleskine) känner jag en press i att det ska bli fint, att det måste bli riktigt bra. Till skillnad från de skissböcker med mindre fancy papper som jag köpt på typ Flying tiger, där jag bara GÖR. Några av mina bästa skisser de senaste åren har jag gjort i ett linjerat block under en två-timmarsföreläsning i Kjell Härnqvist-salen, vill jag påstå.

• Barry, L. (2014). Syllabus. (First paperback edition.) Montréal, Québec: Drawn & Quarterly.

Loggbok 4, LGBD5A

En tanke slog mig häromdan, kanske handlar det här arbetet delvis om att ”höja upp” uppgifter, lektionsupplägg och metoder som oftast ses som ”uppstartsuppgifter”, till något mer. Att sätt att kontinuerligt arbeta på. Hur fångar man essensen av det till ens dagliga arbete som lärare? 

Det börjar även mer och mer handla om vad samarbetsövningar kan göra för bildundervisningen. 

Jag vill “förstora upp” uppgifter som inte går att förutse resultatet med, sånt som egentligen bara är snabba övningar, som uppstart eller mellan två uppgifter, eller extrauppgifter. Eller sådant som anses vara mest för yngre barn, eftersom de nästan alltid verkar vara riktade till yngre åldrar när jag hittar uppgifter som är lite mer experimentella eller ”kladdiga” (exempelvis den med aluminiumfolie i loggbok 2). Knyta ihop det med hur det är konstbaserat, från vilka riktningar och rörelser inom konsten det kommer ifrån.

Kanske ett stort papper där jag testar många olika saker samtidigt, sammanför olika uppgifter för att ge dem ny mening, som en hyllning till “mellanuppgifterna” och vad de kan ge. Eller en kartläggning av något slag. Jag vet inte riktigt.

Loggbok 3, LGBD5A

Jag testade att måla lite ”akvarellblobbar” på två papper, som jag sedan överlämnade till två personer i min närhet. De enda instruktionerna de fick var att de skulle försöka se figurer, varelser eller saker i blobbarna, och teckna dit detaljer för att tydliggöra detta. Även att jag kanske kommer använda det till min uppsats. Sedan ville jag att de skulle svara på följande frågor (som jag tyvärr bara kom på i sista stund att jag skulle ställa, så därför kanske inte överdrivet genomtänkta):

-Hur kändes det att göra detta?

-Vad tror ni att man övar på/vad kan vara bra med en sådan här uppgift?

Jag har delat in deras svar under Person 1 och Person 2.

P1: ”Det var roligt! Särskilt när man kommer igång! Först kan man tänka lite vad skulle vara kul o göra och vad är tråkigt att rita! Lite prestation i att man vill vara skoj och kreativ men sen släppte man det lite när man börjat tycker jag!”

”Bra uppvärmning för att få igång kreativiteten. Se nya perspektiv.”

P2: ”Det var jätteskoj! Jag tyckte det var lite klurigt att utmana sig själv. Kom in på detaljer väldigt lätt och kändes som jag försökte göra det komplicerat och realistiskt. Det var också många figurer som en av oss började på eller slängde fram en idé och sen fortsatte någon av oss andra. Det kollaborativa aspekten var jätteskoj, men det kanske inte var tanken egentligen haha. Men det ledde till att vi fick höra de andras perspektiv och alla såg olika saker ibland. 

Tänker att uppgiften är till för att släppa prestationskrav och bara komma igång att skapa på ngt vis med en vägledande kreativ ram. Det är väldigt mycket lättare att börja med detta än om en jämför med ett tomt blad. Att det var relativt ostyrt hjälpte också ändamålet.”

En tredje person råkade vara närvarande när jag överlämnade materialet, och var även delaktig i uppgiften, men kommenterade i efterhand endast med ”det var jättekul!”.

Jag tycker att det är spännande att de valde att alla samarbeta med bilderna. Min tanke var att ge två papper för att de skulle välja att göra var sin, eller samarbeta med båda, men jag ville inte bestämma det åt dem i förväg. Var det den tredje personen som avgjorde att alla samarbetade, när det bara fanns två papper? Hade det varit annorlunda om den tredje personen inte varit där?

Det jag tänker när jag läser deras kommentarer är: hur färgade är de av att de tidigare hört mig nämna prestationsångest som möjlig ingång till mitt examensarbete? Det kan handla om ett klassiskt ”jag säger det jag tror att den vill höra”-scenario. Samtidigt tror jag ändå att de är uppriktiga i vad de säger, men att de kan ha påverkats omedvetet. Hur de svarat och gått in i uppgiften kan också ha påverkats av deras bakgrund, kunskaper och tidigare samtal jag haft med dem; en av dem är bildlärare och den andre designer (den tredje personen som var med är även denne lärare).

Det som jag tycker är mest intressant är det som P2 säger om det kollaborativa, att det kanske ”inte var tanken egentligen”, men att det ledde till att de kunde se fler saker, och som P1 säger; se nya perspektiv. Här händer det åter igen något när man arbetar tillsammans, i någon form av dialog, som får igång skapandet!

Det är även intressant det som P2 säger med att det är lättare att komma igång när man, som jag tolkar det, har något att förhålla sig till från början. ”En vägledande kreativ ram”.

Jag har ofta funderat över hur mycket man ska visa exempel när man presenterar en uppgift, eller hur mycket information man ska ge överlag. Jag tror absolut på att vara väldigt TYDLIG med vad man vill att de ska göra, och ge dem alla verktygen för det. Ibland märker man förstås att om de fått konkreta exempel, kan det var många som försöker efterlikna exemplet i det de skapar. Jag tror egentligen inte att det är så illa om de gör det, för jag tänker att det också är en väg att utvecklas. ”Kopierat” eller tagit inspiration från andra har ju alltid gjorts, och det är ett lärorikt sätt att utvecklas.  Ingenting ploppar ju upp helt magiskt i ens hjärna, utan att ha kommit någonstans ifrån. 

Jag konstaterar väl mest det uppenbara nu, men det jag vill säga är att jag har märkt att en del lärare är rädda för kopierandet (så länge inte uppgiften går ut på det förstås), men jag tror att man bara behöver vara öppen med eleverna och säga att ja, det är okej att kopiera just nu för att träna, eftersom det dessutom kan vara ett sätt att nå fram till en egen uttrycksform. Att man hämtar lite från olika ställen och gör till sitt eget. Det är även ett bra sätt för de elever som känner att de verkligen inte kan komma på något att göra om de inte har exempel att utgå ifrån.

När jag har haft seriestafett har jag testat att använda mig av färdigskrivna titlar som en ingång, eftersom det är lättare att förhålla sig till och sätter igång tänkandet när man ”slängs in” i en uppgift som ska gå ganska snabbt. De får nämligen bara någon minut på sig att teckna en ruta. När de väl har testat på att teckna utifrån titlarna, brukar det gå bra att gå vidare till att göra en egen serie, utan förutbestämd titel.

Avslutningsvis kom jag att tänka på något Sanna sa om de uppgifter jag testat och pratat om: att det är uppgifter som inte går att styra över resultatet! Detta är något jag ska reflektera vidare över och se vart det kan ta mig vidare.